I natt har jag blivit moster igen till en liten prisessa! Ååå så jag längtar efter att få träffa henne.
Har varit nostalgisk hela dagen och tänkt tillbaka på egna mina förlossningar:
Albin: BF 30 April 2006. Föddes: 19 Maj 2006, kl.19,17 3690g, 50cm lång.
En förlossningssammanfattning som jag skrivit på Familjeliv den 29:e Maj 2006:
Började få "mensvärk" på torsdag morgon den 18:e) och på eftermiddagen började jag känna riktiga värkar. Ungefär vid 16-tiden började jag ta tid och det var ca: 6-10 min mellan. Tog det lungt, åt middag såg lite på tv. Började kännas mer.. Vid elva tiden tog jag mej en dusch och Andreas gick och sova. Men jag kunde absolut inte sova. Såg mera tv och blev tvungen att röra på mej vid varje värk. Vid halv två ringde jag till förlossningen för att höra när vi skulle åka in (då var det 5 minuter mellan värkarna). BM sa att vi kunde vänta en timme om jag orkade så det var ca:3-4 min mellan värkarna. Ungefär halv fyra åkte vi in. Var fortfarande ca: 5 min mellan värkarna. Jag hade turen att badet var ledigt. Där satt jag i ca: 2 timmar. Började sen med lustgas med den gav inte så stor lindring. Vid nio tiden var jag öppen 4cm och hade värkar var 4:e minut. Bad att få ryggbedövning, den fungerade skitbra och inte det minsta ont gjorde det att ta den (TIPS!!)Jag började bli trött efter att ha varit vaken hela natten och hungrig! Fick mej lunch och kunde vila ca:30min (ca:vid elva-tolv tiden). Fick dropp för att stimulera mer värkar och började få riktigt ont igen. Ryggbedövningen verkade som bortblåst. Bad att få öka dosen, men det hjälpte tyvärr inget. Mådde dessutom illa och kräkdes upp all mat. Var så trött att jag inte orkade hålla uppe ögonen längre... Stod och vaggade mot gåbordet och undersköterskan (Andreas moster Gulli)var en ängel och masserade ryggslutet vid varje värk. Skönt till en början men jag ville ändå ha mer bedöving, tyvärr gick det inte att öka ryggbedövningen mer. Fick sterila kvaddlar istället. Några små stick i ryggen, men inte heller det gav någon smärtlingav. Kände att: Nu MÅSTE jag snart vara öppen!? Men icket.. Stod och stampade på 7-8cm en hel evighet (med början vid 14 tiden). Förlorade tidsuppfattningen. Så äntligen kom krystvärkarna 18,35 och jag fick en nära döden upplevelse.. Nej kanske inte så farligt. Men jag var helt slut och det gjorde såå ont. Jag kände mej lite besviken på mej själv. Jag som haft en sån avslappnad inställning till förlossningen. Den skulle jag ju klara galant. Nu kändes det som att jag inte orkade längre. Vid varje krystvärk tänkte jag: Bara en till sen ger jag upp.. Så fick jag känna ett litet huvud som var på väg ut (fast det kändes som ett STORT) fick lite energi och tog i. Så äntligen kom han våra lillkille Albin kl.19,17 All smärta var som bortblåst! Åh vilken lycka! Det var skönt att få sej en dusch och lägga sej inne på BB. Fast jag sov med ena ögat öppet så återfick jag krafterna ganska fort. Dagen efter förlossningen var man såklart öm och kunde inte gå så bra. Fast jag hade tur, mycke tack vare den utdragna förlossingen så gick jag inte sönder så mycket. Sydde bara tre ytliga stygn. 2 dagar efter förlossningen var jag och gick en långsväng ute på parkeringen i Sunderbyn och nu är jag kroppsligt nästan i nyskick. Har gått ner 12 av dom 20 kilona och det är inte mycket kvar av magen...
Å visst var det värt det och jag ska helt klart göra om det!!
Alicia: BF 30 Juli 2011. Föddes 1Aug 00.22, 3770, 51cm lång.
