Andreas & jag brukade granska alltför positiva saker kritiskt och säga " Om nåt verkar för bra för att vara sant, så är det oftast det". 

Den sista tiden (före olyckan) har jag stött på bekanta som frågat -Vad gör du nu för tiden och hur mår du ?

Jag har svarat att jag har det oförskämt bra och kan inte klaga över en endaste sak. När jag sagt det så har jag ibland funderat över om vad som skulle kunna tänkas hända för att jag inte skulle ha det så bra. 

Nu vet jag..

Jag pendlar mellan att ena stunden känna en enorm drivkraft för att driva vidare allt Andreas byggt upp till att andra stunder ha en tom känsla av att allt jag gör inte har en betydelse längre..

Tänk så naiv jag varit som trott att "Om man försäkrar sig ordentligt, så kommer inget att hända".

När jag var 13 år så förlorade jag en pojkvän och när jag kom ur den sorgen så vet jag att jag tänkte: "Vad skönt,nu har jag fått min beskärda del av sorg". Men nu förstår jag att det bara var en föraning om vad jag skulle gå igenom senare i livet..

Alla har så svårt att förstå att det kunde hända något med "Den eviga Ettan" som alltid blev bäst på det han företog sig.