Efter några smärre ångestattacker anlände vi till Umeå för att höra läkarna säga det jag redan visste. 

Det är tur att kropp & själ sätts i chock, för skulle man ha varit som vanligt hade hjärtat gått sönder.

Erika var den handlingskraftiga av oss. Hon matade frågor till läkarna för att dubbelkolla så dom tänkt på allt. Hon ville verkligen att dom skulle veta att fanns det den minsta lilla chans, så skulle Andreas klarat av att ta den!

Läkarna förklarade att fast kroppen var vid liv och i stort sett oskadd, så fanns det ingen chans att han skulle kunna leva med den skallskada han fått. 

Vi fick gå in till honom och det syntes direkt att det var en omöjlighet att han skulle börja leva igen. Huvudet hade börjat svullna upp och huden var blek. Men handen var varm och det skar i hjärtat att hålla i den..

Tomma och chockade checkade vi in på patienthotellet i ett stort familjerum. Ingen av oss sov knappt en blund, fast vi hade fått insomningstabeltter. 

På söndag togs det prover för att se om det fortfarande fanns blodtillförsel till hjärnan. Läkarna frågade hur Andreas & vi anhöriga ställde oss till organdonation. Jag visste att vi pratat om det och att Andreas ville donera, men jag kom inte ihåg om han fyllt i donationsregistret.

Jag ville bara hem till barnen som fortfarande var ovetandes om att dom inte längre hade någon pappa i livet. En underbar läkare vid namn Monica sa till oss att det bästa för barnen var att låta dom komma dit. Först lät det inte riktigt klokt! Jag ville ju att dom skulle behålla den fina levande bilden av honom. Men eftersom läkaren insisterade, så bad jag Frida & Jesper att komma dit utan att ge något dödsbesked i telefon.

Monica och en kurator närvarade när vi gav det hemska beskedet. Det är tur att barn är fantastiska att leva i nuet och jag är mycket tacksam att vi tog dit barnen, så vi fick gå igenom allt tillsammans. 

Även Bella & Jim kom dit och övernattade med oss på hotellet. Jag sov kortare stunder medan jag sms:ade med nära & kära. En crossvän till Andreas skickade en film som fick mig att bryta ihop totalt..

Jag gick in på toan för att inte störa dom andra, men Bella hörde att jag var vaken och hon kom in och höll mig sällskap.

Sen låg jag resten av natten och skrev upp saker som jag ville komma ihåg. Tider,händelser,saker som barnen sagt och sen började jag fundera på hur vi kunde föreviga så mycket som möjligt. Kom på att vi skulle göra handavtryck och gipsavgjutning av handen. Tur att jag hade den bästa esteten Erika vid min sida som gick all in på projektet. De fina sköterskorna där hjälpte oss att fixa material och tog även hår från Andreas när dom lade om bandaget.

Det är sjukt hur anpassningsbar människan är. På söndagen ville jag bara hem och på måndagen hade sjukhuset blivit min nya trygghet. För där fanns Andreas fortfarande kvar. Fast vi var ut till hotellet och till restaurangen, så kunde vi alltid gå tillbaka till IVA och hålla hans varma hand.

På måndagen togs det sista provet för att se om blodtillförseln slutat. Lättad tog vi emot beskedet att blodflödet upphört, så donation blev möjligt. Andreas hade fyllt i donationsregistret år 2008. Läkare flögs upp och han donerade: Hjärta,njurar,magsäck,lever och bukspottkörtel. Mitt i all sorg kändes det bra att hans perfekta organ kunde hjälpa någon annan och leva vidare någonstans..

På måndag kom även Jan,maria & Simon till Umeå. Det var en riktigt tung kväll, för då skulle även den "nya" tryggheten försvinna och hjärtat sluta slå.. Motvilligt lämnade vi honom mitt i natten för att försöka sova en stund före avskedet på tisdag förmiddag. 

Det var fruktansvärt att gå in till honom och ta farväl en sista gång utan de konstgjorda hjärtljuden,sladdarna och varma händerna..

Redan då började jag räkna steg. Alla steg skulle tas och jag visste att jag måste ta mig igenom alla steg för att kunna leva vidare..

Jag beslutade mig för att "Bryta ihop och komma igen" hur många gånger som helst, för att göra mitt & barnens liv så bra som Andreas önskade! Jag har alltid sett mig själv som en halvosäker och lite svag person. Men på nåt underligt sätt känns det som att jag plötsligt fick en enorm grundstyrka och beslutsamhet, samtidigt som jag bar på den svartaste av sorg i hjärtat...