Lördagen den 12 September vaknade hela familjen med ett leende på läpparna. Barnen klev upp och såg på barnprogram på tv medan jag och Andreas låg kvar i sängen ett tag. Andreas var taggad över dagens Nordcupstävling på Näverberget i Luleå och jag såg fram emot en heldag med träning på Nova/TC:s superlördag. Andreas, Daniel, Erika & Barnen åkte till Luleå och jag till Kalix för att träna Mindfulness,Yoga,Bodypump,Aerobic Express, åt lunch och lyssnade på en föreläsning. Åkte sedan hem för att ta det lugnt ett tag innan jag skulle börja förbereda dagens födelsedagsmiddag till Erika.

Kl.14.46 ringde Jesper och sa att det hänt en olycka med Andreas och att det är allvarligt. Jag svarade- Men han lever helst? Men Jesper gav inget riktigt svar på det.. Jag ringde Erika som åkt med Andreas i ambulansen och fick beskedet att vi skulle åka mot Sunderbyn på en gång. Jag och Astrid satte oss i bilen och jag kände både oro och ilska. ”Nu skulle han få höra”.  Framme i Sunderbyn möttes vi av Erika som berättade att det såg riktigt illa ut. En läkare kom och informerade oss om att de gjort en katastrofröntgen och det visade sig att han var illa skadad i huvudet. De hade skickat röntgenplåtarna till Umeå för bedömning om han skulle skickas dit. I Sunderbyn fanns inga instrument för att mäta trycket i hjärnan så vi tyckte att det är klart han måste åka till Umeå eftersom de lika inte kunde göra något mer där. Läkaren förklarade att beskedet dom väntade på från Umeå gällde om det var för sent att skicka dit honom. Efter en stund kom han tillbaka och sa att Umeå skulle ta emot honom. Vi fick gå in till Andreas och det var chockartat. Blodig över ansiktet och täckt med en stor kompress över ögonen. Nedsövd och i respirator. Erika pratade oavbrutet med honom och när hon nämnde barnen så ökade pulsen. Om det var en tillfällighet vet ingen.. Ambulanshelikoptern skickades efter och vi satt panikslagna och väntade i ett anhörigrum. Helikoptern blev försenad och inte förrän vid 20-tiden kunde han flygas till Umeå. Ingen av oss rymdes att åka med och först sa läkaren att vi skulle åka hem och packa för att åka till Umeå på söndagen, men han ändrade sig kort efter och sa han rekommenderade att vi skulle åka till dit direkt. Daniel hade avbrutit tävlingen och åkte till Sangis för att hämta upp Hasse. Vid 21-tiden kom Daniel & Hasse och vi åkte mot Umeå. Det var den värsta bilfärden i mitt liv. Vi kastades mellan hopp & förtvivlan hela tiden. Det var mörkt, dimmigt och väldigt dålig sikt.  Kl.00,00 ringde en sköterska från Umeå för att försäkra sig om att vi var på väg dit. Jag hörde direkt på rösten att allt hopp var ute. Den känslan kommer jag aldrig att glömma.