Årsdagen närmar sig och jag kämpar på med mina steg. Det är en väldig tur att jag satt upp en massa mål att sträva efter, annars vet jag inte hur det hade slutat. 

Kommer ihåg en kväll ett par veckor efter olyckan, då jag låg och önskade att det var jag som hade gått bort. Då hade jag sluppit allt lidande.. Men i samma sekund som jag tänkte tanken så bestämde jag mig för att jag måste leva vidare. Jag tänkte på alla "Tsunamiböcker" som jag läst och bestämde mig: Klarar de som förlorat hela sina familjer att skapa ett bra liv, så måste jag också fixa det! Jag har ju faktiskt två underbara barn att ta hand om.

Den kvällen minns jag som igår...

Det svåraste förutom att leva med tanken att jag aldrig får träffa Andreas igen, är att ställa om till ett nytt liv. Jag vill gärna tro att jag klarar allt. Att jag kan jobba dubbelt så mycket, sköta om barn, hem, träna och samtidigt prioritera egna saker som gör mig lite lyckligare. Ibland går det bra och ibland blir det för mycket.

Då är det tur att jag har många fina människor i min närhet som fångar upp mig.

Människor och relationer är det viktigaste här i livet. Utan det är ingenting värt!

Varje dag när jag vaknar känner jag tacksamhet över det jag har kvar och att jag ska alltid följa mitt hjärta och leva livet fullt ut. <3