Senaste inläggen

Av sarahw - 10 augusti 2016 20:28

Årsdagen närmar sig och jag kämpar på med mina steg. Det är en väldig tur att jag satt upp en massa mål att sträva efter, annars vet jag inte hur det hade slutat. 

Kommer ihåg en kväll ett par veckor efter olyckan, då jag låg och önskade att det var jag som hade gått bort. Då hade jag sluppit allt lidande.. Men i samma sekund som jag tänkte tanken så bestämde jag mig för att jag måste leva vidare. Jag tänkte på alla "Tsunamiböcker" som jag läst och bestämde mig: Klarar de som förlorat hela sina familjer att skapa ett bra liv, så måste jag också fixa det! Jag har ju faktiskt två underbara barn att ta hand om.

Den kvällen minns jag som igår...

Det svåraste förutom att leva med tanken att jag aldrig får träffa Andreas igen, är att ställa om till ett nytt liv. Jag vill gärna tro att jag klarar allt. Att jag kan jobba dubbelt så mycket, sköta om barn, hem, träna och samtidigt prioritera egna saker som gör mig lite lyckligare. Ibland går det bra och ibland blir det för mycket.

Då är det tur att jag har många fina människor i min närhet som fångar upp mig.

Människor och relationer är det viktigaste här i livet. Utan det är ingenting värt!

Varje dag när jag vaknar känner jag tacksamhet över det jag har kvar och att jag ska alltid följa mitt hjärta och leva livet fullt ut. <3






ANNONS
Av sarahw - 29 december 2015 23:42

Efter några smärre ångestattacker anlände vi till Umeå för att höra läkarna säga det jag redan visste. 

Det är tur att kropp & själ sätts i chock, för skulle man ha varit som vanligt hade hjärtat gått sönder.

Erika var den handlingskraftiga av oss. Hon matade frågor till läkarna för att dubbelkolla så dom tänkt på allt. Hon ville verkligen att dom skulle veta att fanns det den minsta lilla chans, så skulle Andreas klarat av att ta den!

Läkarna förklarade att fast kroppen var vid liv och i stort sett oskadd, så fanns det ingen chans att han skulle kunna leva med den skallskada han fått. 

Vi fick gå in till honom och det syntes direkt att det var en omöjlighet att han skulle börja leva igen. Huvudet hade börjat svullna upp och huden var blek. Men handen var varm och det skar i hjärtat att hålla i den..

Tomma och chockade checkade vi in på patienthotellet i ett stort familjerum. Ingen av oss sov knappt en blund, fast vi hade fått insomningstabeltter. 

På söndag togs det prover för att se om det fortfarande fanns blodtillförsel till hjärnan. Läkarna frågade hur Andreas & vi anhöriga ställde oss till organdonation. Jag visste att vi pratat om det och att Andreas ville donera, men jag kom inte ihåg om han fyllt i donationsregistret.

Jag ville bara hem till barnen som fortfarande var ovetandes om att dom inte längre hade någon pappa i livet. En underbar läkare vid namn Monica sa till oss att det bästa för barnen var att låta dom komma dit. Först lät det inte riktigt klokt! Jag ville ju att dom skulle behålla den fina levande bilden av honom. Men eftersom läkaren insisterade, så bad jag Frida & Jesper att komma dit utan att ge något dödsbesked i telefon.

Monica och en kurator närvarade när vi gav det hemska beskedet. Det är tur att barn är fantastiska att leva i nuet och jag är mycket tacksam att vi tog dit barnen, så vi fick gå igenom allt tillsammans. 

Även Bella & Jim kom dit och övernattade med oss på hotellet. Jag sov kortare stunder medan jag sms:ade med nära & kära. En crossvän till Andreas skickade en film som fick mig att bryta ihop totalt..

 

Jag gick in på toan för att inte störa dom andra, men Bella hörde att jag var vaken och hon kom in och höll mig sällskap.

Sen låg jag resten av natten och skrev upp saker som jag ville komma ihåg. Tider,händelser,saker som barnen sagt och sen började jag fundera på hur vi kunde föreviga så mycket som möjligt. Kom på att vi skulle göra handavtryck och gipsavgjutning av handen. Tur att jag hade den bästa esteten Erika vid min sida som gick all in på projektet. De fina sköterskorna där hjälpte oss att fixa material och tog även hår från Andreas när dom lade om bandaget.

Det är sjukt hur anpassningsbar människan är. På söndagen ville jag bara hem och på måndagen hade sjukhuset blivit min nya trygghet. För där fanns Andreas fortfarande kvar. Fast vi var ut till hotellet och till restaurangen, så kunde vi alltid gå tillbaka till IVA och hålla hans varma hand.

På måndagen togs det sista provet för att se om blodtillförseln slutat. Lättad tog vi emot beskedet att blodflödet upphört, så donation blev möjligt. Andreas hade fyllt i donationsregistret år 2008. Läkare flögs upp och han donerade: Hjärta,njurar,magsäck,lever och bukspottkörtel. Mitt i all sorg kändes det bra att hans perfekta organ kunde hjälpa någon annan och leva vidare någonstans..

På måndag kom även Jan,maria & Simon till Umeå. Det var en riktigt tung kväll, för då skulle även den "nya" tryggheten försvinna och hjärtat sluta slå.. Motvilligt lämnade vi honom mitt i natten för att försöka sova en stund före avskedet på tisdag förmiddag. 

Det var fruktansvärt att gå in till honom och ta farväl en sista gång utan de konstgjorda hjärtljuden,sladdarna och varma händerna..

Redan då började jag räkna steg. Alla steg skulle tas och jag visste att jag måste ta mig igenom alla steg för att kunna leva vidare..

Jag beslutade mig för att "Bryta ihop och komma igen" hur många gånger som helst, för att göra mitt & barnens liv så bra som Andreas önskade! Jag har alltid sett mig själv som en halvosäker och lite svag person. Men på nåt underligt sätt känns det som att jag plötsligt fick en enorm grundstyrka och beslutsamhet, samtidigt som jag bar på den svartaste av sorg i hjärtat...

                       


ANNONS
Av sarahw - 25 oktober 2015 23:27

Lördagen den 12 September vaknade hela familjen med ett leende på läpparna. Barnen klev upp och såg på barnprogram på tv medan jag och Andreas låg kvar i sängen ett tag. Andreas var taggad över dagens Nordcupstävling på Näverberget i Luleå och jag såg fram emot en heldag med träning på Nova/TC:s superlördag. Andreas, Daniel, Erika & Barnen åkte till Luleå och jag till Kalix för att träna Mindfulness,Yoga,Bodypump,Aerobic Express, åt lunch och lyssnade på en föreläsning. Åkte sedan hem för att ta det lugnt ett tag innan jag skulle börja förbereda dagens födelsedagsmiddag till Erika.

Kl.14.46 ringde Jesper och sa att det hänt en olycka med Andreas och att det är allvarligt. Jag svarade- Men han lever helst? Men Jesper gav inget riktigt svar på det.. Jag ringde Erika som åkt med Andreas i ambulansen och fick beskedet att vi skulle åka mot Sunderbyn på en gång. Jag och Astrid satte oss i bilen och jag kände både oro och ilska. ”Nu skulle han få höra”.  Framme i Sunderbyn möttes vi av Erika som berättade att det såg riktigt illa ut. En läkare kom och informerade oss om att de gjort en katastrofröntgen och det visade sig att han var illa skadad i huvudet. De hade skickat röntgenplåtarna till Umeå för bedömning om han skulle skickas dit. I Sunderbyn fanns inga instrument för att mäta trycket i hjärnan så vi tyckte att det är klart han måste åka till Umeå eftersom de lika inte kunde göra något mer där. Läkaren förklarade att beskedet dom väntade på från Umeå gällde om det var för sent att skicka dit honom. Efter en stund kom han tillbaka och sa att Umeå skulle ta emot honom. Vi fick gå in till Andreas och det var chockartat. Blodig över ansiktet och täckt med en stor kompress över ögonen. Nedsövd och i respirator. Erika pratade oavbrutet med honom och när hon nämnde barnen så ökade pulsen. Om det var en tillfällighet vet ingen.. Ambulanshelikoptern skickades efter och vi satt panikslagna och väntade i ett anhörigrum. Helikoptern blev försenad och inte förrän vid 20-tiden kunde han flygas till Umeå. Ingen av oss rymdes att åka med och först sa läkaren att vi skulle åka hem och packa för att åka till Umeå på söndagen, men han ändrade sig kort efter och sa han rekommenderade att vi skulle åka till dit direkt. Daniel hade avbrutit tävlingen och åkte till Sangis för att hämta upp Hasse. Vid 21-tiden kom Daniel & Hasse och vi åkte mot Umeå. Det var den värsta bilfärden i mitt liv. Vi kastades mellan hopp & förtvivlan hela tiden. Det var mörkt, dimmigt och väldigt dålig sikt.  Kl.00,00 ringde en sköterska från Umeå för att försäkra sig om att vi var på väg dit. Jag hörde direkt på rösten att allt hopp var ute. Den känslan kommer jag aldrig att glömma.

Av sarahw - 11 oktober 2015 13:14

Av sarahw - 29 september 2015 10:34

Andreas & jag brukade granska alltför positiva saker kritiskt och säga " Om nåt verkar för bra för att vara sant, så är det oftast det". 

Den sista tiden (före olyckan) har jag stött på bekanta som frågat -Vad gör du nu för tiden och hur mår du ?

Jag har svarat att jag har det oförskämt bra och kan inte klaga över en endaste sak. När jag sagt det så har jag ibland funderat över om vad som skulle kunna tänkas hända för att jag inte skulle ha det så bra. 

Nu vet jag..

Jag pendlar mellan att ena stunden känna en enorm drivkraft för att driva vidare allt Andreas byggt upp till att andra stunder ha en tom känsla av att allt jag gör inte har en betydelse längre..

Tänk så naiv jag varit som trott att "Om man försäkrar sig ordentligt, så kommer inget att hända".

När jag var 13 år så förlorade jag en pojkvän och när jag kom ur den sorgen så vet jag att jag tänkte: "Vad skönt,nu har jag fått min beskärda del av sorg". Men nu förstår jag att det bara var en föraning om vad jag skulle gå igenom senare i livet..

 

Alla har så svårt att förstå att det kunde hända något med "Den eviga Ettan" som alltid blev bäst på det han företog sig.


Av sarahw - 2 september 2015 22:23

Av sarahw - 2 september 2015 22:11

Av sarahw - 10 augusti 2015 17:15

Ännu ett år har gått och våran fina,tjuriga,goa och bestämta "Dotta"/ "Mollas" /gogumma mäter 101cm och väger 16,1kg (ungefär lika stor som Albin var som 5-åring). Förra veckan var hon på 4-års kontroll och hörseln var det inget fel på. Hon ritade en fin huvudfoting, kunde alla färger, skrev sitt namn (som bonus) och klarade av att säga ett rullande Rrrr. Alltså räknas hon som en typisk 4-åring.

Just nu äter hon inge vidare.. Petar i maten fast hon sagt att hon är suuperhungrig sekunden före. Vällingen har vi slutat med sen i vintras nån gång (mest för att öka på aptiten, men det verkar inte hjälpa). För ett år sedan tänkte vi ta bort blöjan helt, men i höstas började hon att kissa ner sig ibland (nattetid), så den fick stanna kvar en stund till. Men sedan flera månader är hon nu helt blöjfri.

I början av sommaren lärde hon sig att cykla utan stödhjul och längtar till hon får cykla till Vattendroppen. Hon trivs bra på "Vattis" och vill ofta fara till sina kompisar (främst Ella & Alma) på helgerna.

Liksom sin älskade storebror har hon fått talets gåva (arv från Gammelfarmor Irma) och med henne får man aldrig en lugn stud. OM man inte slår på Frostfilmen;-) Hon är verkligen förtrollad av den filmen och hennes största önskan är att få riktig Magi;-).Hon gillar att fantisera och leva sig in i det hon leker och berättar alltid vem hon skulle vilja vara i filmerna vi ser. Pusslandet och spelandet har hon lagt lite åt sidan. Istället lyssnar hon mycket på barnvisor uppe på sitt rum. Den enda hon inte gillar är "Ack så skön, slumra in". När jag började sjunga den när hon var liten började hon storgråta och än i dag blir hon lite ledsen om jag börjar sjunga på den. Visst är jag dålig på sjunga, men ändå! Man undrar ju vad hon varit med om...

Likt en tonåring är hon väldigt kvällspigg och morgontrött. När vi väcker henne kan hon vara lite småsur och muttra att hon fick vakna för tidigt.

 

 

 



Presentation

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2016
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Följ bloggen

Följ Sarah med Blogkeen
Följ Sarah med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se